Aktiv och passiv synd

Som aktiv förvaltare har jag har under många år sett hur passiv förvaltning av aktiefonder hyllas. Världen är emellertid inte alltid så enkel som den framställs – särskilt när det kommer till avkastning. Vid passiv förvaltning ska portföljen spegla marknaden med de möjligheter till avkastning och värdeskapande som marknaden erbjuder. Detta ter sig lockande i sig, och då de mest populära fonderna handlas på börsen i mängder som är lämpliga för både stora och små, blir det ganska "enkelt och bra".

Indexfonder klarar inte alltid index

Men om man skrapar på ytan träder en del utmaningar fram. Det ser nämligen ut som att ett antal indexfonder inte gör de rationaliseringsvinster de borde, och resultaten släpar därför ofta, mer än förståeligt, efter index. Detta sägs bero på kostnader, inlösen/teckning, och möjligen också på replikeringsfel – det vill säga att portföljens sammansättning inte fullt ut matchar index. Dessa mindre synliga, implicita kostnader kan nå upp till 0,6-1,0 procent per år. De blir en betydande belastning på avkastningen över tid med nuvarande räntor och ränta på ränta-effekt. Ännu värre är "kvalitetssäkring" av marknaden genom att vara smart eller extra etisk.

Elimineringspatrullerna håller sig upptagna om dagarna. Man kan alltid läsa om att de automatiskt ska utesluta både det ena och det andra från sina indexportföljer. I en traditionell värld står oönskade element såsom tobak, alkohol, spel och pornografi högst upp på önskelistan över sådant som bör undvikas.

Ur avkastningssynpunkt är erfarenheten absolut inte entydig och beror på vilken tidsperiod man ser på. Sedan Europaindex topp sommaren 1997 innan Asienkrisen – då vi startade aktiefonden SKAGEN Global och 90-talets omvärdering av europeiska aktier var över – har tobak gett mer än 13 procent i avkastning per år och alkohol närmare nio procent per år, medan Europaindex endast har ökat med tre procent per år.

Den faktiska risken avgör avkastningen

 Hur kan det vara så? Tja, många levde väl i tron ​​att tobak och alkoholhaltiga drycker skulle ha en begränsad tid här på jorden och att risken var hög, med hot om skadeståndskrav och utbredd nykterhet. Men det är just detta som är anledningen till att avkastningen därefter har varit så bra. När den upplevda risken visar sig vara betydligt mindre än den faktiska risken, kommer avkastningen att bli många multiplar bättre. En poäng som för övrigt kan appliceras på ränte- kontra aktieavkastning i dessa tider.

Svårigheten med att kalla något för indexförvaltning, med motsvarande likadan indexavkastning, blir bara större när kraven ökar och problemen accelererar med kvadraten av antalet implicita åsiktspoliser. Både konsekvenserna och syftena blir därför snabbt oöverskådliga.

Idag är kolföretag liksom andra CO2-genererande företag, på väg att bli impopulära. Detsamma gäller för vissa tillverkare av krigsmateriel. Norska Oljefonden, som är tänkt att spegla världens värdeskapande utan alltför många explicita externa kostnader har nyligen uppmuntrats att plocka bort just kolföretag – trots att norska staten äger kolbolaget Store Norske.

Det nuförtiden minst populära kolindexet har fallit från 200 under 2008 till 25 i dag. Detta beror sannolikt mer på fracking och skiffergas – som för övrigt många anser vara skräp – än på att kol uteslutits ur många investeringsportföljer. Men utvecklingen visar ändå att kol redan är riktigt impopulärt. Och många människor funderar kanske mycket i samma riktning. Men kol är inte helt uträknat ännu.

Vad är alternativet? Välja aktier eller välja bort aktier? Sunt förnuft säger att företagen själva vill överleva, och att man som aktieägare har rätt till inflytande men även har skyldighet och rättigheter. Det har man inte som icke-investerare. Man kommer då att ha bytt moralism, och eventuella möjligheter, mot moralism och nöjet att slå sig för sitt dygdiga bröst – ackompanjerat av allmänhetens kollektiva applåder.