Deflationsspöket

Det är nu sju år sedan finanskrisen briserade hösten 2008, och den dåvarande amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke startade sitt första program för kvantitativa lättnader. Dollarpressarna sattes på högvarv. Målet var att stimulera den amerikanska ekonomin och undvika de konsekvenser som börskraschen 1929 ledde till med det hårda trettiotalet när USA låg nere för räkning, utan konstgjorda åtgärder för att komma tillbaka på fötter.

I god Keynesiansk anda har centralbanken denna gång gjort vad den kunnat för att stimulera ekonomin. Den ena lättanden efter den andra har Fed gjort och pumpat ut miljarder dolllar som man har köpt köpt statsobligationer för . Dessutom har Fed (och andra centralbanker) sänkt räntan på bankernas inlåning mycket för att få fart på utlåning och investeringar.

Enligt läroboken i nationalekonomi borde inflationen i USA skjutit i höjden. Så har dock inte skett. Överinvesteringar i råvaruindustrin under åren före finanskrisen, ny teknik och svagt tryck på utbuds- och arbetsmarknadssidan har hållit priserna låga. Att finansbranschen även legat lågt under åren efter finanskrisen - förvärrat av högre kapitalkrav - har inte precis satt igång utlåningen.

Ökade tillgångspriser

Kostnadsbesparingar, fusioner, aktieåterköp och högre utdelning, tillsammans med de rekordlåga räntorna har lett till hög inflation på aktie-, obligations- och fastighetsmarknaden. Men detta är som bekant en inflation som inte ingår i de officiella inflationssiffrorna.

Resten av världen har så småningom följt Feds kvantitativa lättnader vilket har förstärkt inflationen i nämnda tillgångsslag globalt. Undantaget har varit på tillväxtmarknaderna. Här har bolagens ökade belåning och dåliga investeringar, med minskande lönsamhet, påverkat aktie- och obligationsmarknaderna. Svagare valutakurser, ökat fokus på kostnader, lägre inflation och räntor kan dock trigga tillgångsinflation även i denna del av världen.

Uppenbarligen är det de många lättnaderna från USA i väst till Japan i öst som ska ha äran för den senaste tidens goda år för aktie- och obligationsinvesterare. Att den globala ekonomin nu växer i hygglig takt, har missats av många. Den kinesiska ekonomin ger fortfarande det bästa absoluta tillväxtbidraget till världsekonomin (med USA på en god andraplats). Och övergången från bygg-, projektering- och fastighetsinvesteringar till högre konsumtion går bättre än många trott. Tjänstesektorn står för en allt större andel av Kinas BNP.

God fart i den amerikanska ekonomin

I den utvecklade världen verkar det nu som om USA är den enda nationen som, uppenbarligen, klarar av att sätta tillräcklig fart på ekonomin och arbetsmarknaden för att målet på två procents inflation ska ligga inom räckhåll.

I resten av den utvecklade världen är fortfarande deflationsspöket det största hotet mot investeringar och ekonomisk tillväxt. Det innebär fortsatta lättnader och historiskt låga räntor – länge. Med andra ord; fortsatt sparande och placeringar i aktier, obligationer och fastigheter. Feds sedan länge fruktade höjning av styrräntan från noll till en kvarts procent – som ju signalerar att ekonomin går bra – kan inte rubba detta. Men möjligen skapa kortsiktig turbulens på kapitalmarknaderna.