Efter nästan två veckor med ställningstagande, alarmism och "viktiga signaleffekter" står vi nu här med Glasgow Climate Pact[i]. Där hittar vi uppriktigt sagt "mycket ståhej men inget nytt". Ändå fyllde mötet sin avsedda funktion; radikal retorik och upprepning av det "kända okända"[ii] som ett ryck, en chock och påminnelse för systemet, nationella regeringar, människor och inte minst de globala finansmarknaderna. Inkrementella svar och åtgärder kommer att följa i dess kölvatten.
Förväntningarna
COP:s arbete (förkortning för "Conference of the Parties") och dess övergripande resultat är i stort sett i linje med förväntningarna. Alarmism och brådskande retorik drev det politiska mantrat till förmån för multilaterala klimatförhandlingar och agendasättande politik. En orubblig vädjan om globalt engagemang för ett 1,5-gradersmål fungerade som stridstrumma under förhandlingarna, som utkämpades av de välkända politiska klyftorna som försökte föra resultatet så nära sin egen sida som möjligt; utvecklade kontra utvecklande, resursexporterande kontra resursimporterande länder, tveksamma kontra beslutsamma. Försök att omvandla principer om klimaträttvisa till politiskt kapital, och vem som är mest eller minst skyldig till de nuvarande bränderna kontra framtida bränder, skapade det engagemang med ekonomiska förtecken som tvingas på länderna genom de nationellt bestämda bidrag ("NDC") som är avgörande för att meningsfulla framsteg ska vara möjliga.
Resultatet
Kolbekämpning:
Det viktigaste bidraget från Glasgow Climate Pact var utan tvekan åtagandet i texten att göra något åt fossila bränslen. Även om formuleringen "fasa ut" gällande kol i sista minuten visade sig vara för kontroversiell för vissa parter – vilket riskerade att häva hela avtalet – nåddes slutligen konsensus om att "minska" användningen av kol. För resten av de fossila bränslena nåddes enighet om att minska användningen av "ineffektiva" subventioner för fossila bränslen. Att det har tagit mer än 20 år med multilaterala förhandlingar att uttryckligen ta med fossila bränslen i avtalstexten är ett bevis på hur svåra och utmanande sådana multilaterala förhandlingar är.
Naturbaserat:
Även om detta inte ägnades mycket uppmärksamhet i den slutliga texten, betonar de flesta förståsigpåare vikten av att både skydda och förstärka naturbaserade lösningar som ett viktigt botemedel för att bidra till avkarbonisering. Att koppla naturliga kolsänkor till koldioxidutsläpp bildar ett oroligt förhållande till förädlingen av naturen genom tvivelaktiga koldioxidkompensationer, men sett ur ett bredare perspektiv är dessa åtaganden viktiga för att värna en avgörande hänsyn till biologisk mångfald och till klimatsystemet. Ansträngningar för att bekämpa avskogning och skydda ekosystem – på land och till sjöss – kommer säkerligen att bli en ännu mer pressande utmaning från både stater, intressegrupper och investerare under de kommande åren.
Kärnkraftens återkomst:
Även om det inte finns inskrivet i utkastet till beslutsdokumentet, anspelade mycket av bevakningen från media och experter på en återkomst av kärnkraften i debatterna och diskussionerna som grundade den slutliga texten i Glasgow. Detta är en välkommen signal med tanke på den senaste energikrisen som har förstärkt oron för energiförsörjningen (med låg kolhalt) och ger en potentiell väg för utvecklingsländer att undkomma den värsta typen av kolinlåsning, främst genom att ta in kärnkraft i energimixen utan att äventyra utsikterna för ekonomisk tillväxt. Potentialen för starkare statligt stöd för att stödja teknisk kärnkraftsinnovation kan bidra till att sänka produktionskostnaderna och ta in avsevärda volymer kraft med låg kolhalt i energimixen.
Vad som saknades
Kolpriset: CO2 och dess motsvarigheter
Sedan Kyotoprotokollet har multilateralismen konsekvent misslyckats med ett av de mest betydande bidrag som det multilaterala stadiet kan erbjuda, nämligen att sätta ett rättvist och effektivt pris på kapitalismens mest förödande externa kol och andra motsvarigheter (som metan).
Priset på kol verkar fortfarande ha till uppgift att balansera naturbaserade lösningar (främst genom återbeskogning och skydd) mot frivillig kolkompensation som utan tvekan fungerar som farlig distraktion. Effektiva kolpriser bör inte vara frivilliga. Det måste finnas en obligatorisk avgift antingen genom direktbeskattning eller via ett kvotbaserat kolhandelssystem – vilket kan ses i det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter. Frivilliga kolkrediter besväras av bedrägliga påståenden och är ofta alldeles för billiga i ljuset av den skada som CO2-utsläppen och dess motsvarigheter orsakar för planeten och dess befolkning. Syftet med att sätta upp kostnader för kol bör vara att säkerställa att priset som tas ut är tillräckligt högt för att förändra efterfrågan på utsläpp av växthusgaser, inte bara att kompensera för sitt utbud – vilket bara förstärker status quo.
Tyvärr förändrades inte denna dynamik ett dugg med Glasgow Climate Pact. Den underliggande efterfrågan på frivilliga kompensationer, i kombination med att krediter av en viss kvalitet uppskattas, fungerar som ett positivt, om än litet, bidrag till att redovisa för den verkliga kostnaden för att internalisera koldioxidutsläpp[iii] på frivilliga marknader. Det kan också finnas utrymme för spridning till mer omfattande efterlevnadsmarknader för kol – där kolpriserna är betydligt högre än på frivilliga marknader – som driver innovation och förändrar efterfrågan.
Betydelsen
Den breda överenskommelse som Glasgow Climate Pact representerar bygger på de möten som föregick den, vilket bekräftar vad som har överenskommits och ökar på engagemanget lite åt gången, åtgärd för åtgärd. Nationella åtaganden är fortfarande långt ifrån att uppfylla Parisavtalet. Före Paris befann sig världssamfundet på en katastrofal 3,5-4,2-gradig väg mot uppvärmning, efter Glasgow Climate Pact ligger vi på 2,1-2,4 grader. Årliga COP-möten kommer att sänka denna väg ytterligare – men inte i tillräckligt snabb takt. Anpassningen till en ny värld accepteras därför i stort, och i någon mån motvilligt, som en realitet. Tillsammans med åtaganden som syftar till att säkerställa tillgången på en mängd olika tekniska hjälp- och samarbetsprogram på överstatlig nivå. Metoder och dataåtkomst för att analysera utsläpp av växthusgaser förbättras också för varje dag. Det finns därför utrymme till försiktig optimism när respekterade forskare och organisationer reviderar trenderna för CO2-utsläpp neråt, som en berättelse om avstannande snarare än ökning på global nivå tack vare förbättrad metodologisk omvärdering av markanvändningen.
[i]Slutlig text som ännu inte har publicerats, kommenterad version finns tillgänglig här: https://www.washingtonpost.com/climate-environment/interactive/2021/glasgow-climate-pact-full-text-cop26/
[ii]Myntad av den psykoanalytiske filosofen Slavoj Zizek som ett fjärde tillägg till Donald Rumsfelds ikoniska tal om det "Kända okända” 2002, om Irakinvasionen och den initiala upptäckten – men efterföljande frånvaron – av massförstörelsevapen. Tillägget syftar på "det man avsiktligt vägrar att [till synes] erkänna att man vet". Mer specifikt; " de förkastade övertygelser, antaganden och obscena metoder som vi låtsas att vi inte vet om, även om de utgör bakgrunden till våra allmänna värderingar." Fulltext tillgänglig här för dem som vill läsa den i sin helhet: https://www.lacan.com/zizekrumsfeld.htm
[iii]För mer information, se den senaste forskningsrapporten från Troves forskning om dynamiken för tillgång och efterfrågan på marknaden för frivillig koldioxidkompensation: https://trove-research.com/wp-content/uploads/2021/11/Trove-Research_Scale-of-VCM_29 -Okt-2020-2.pdf